My heart belongs to me♥

Fy sjutton vad jag är trött idag! Fick besök av ett stycke Kristian och Anton klockan 3 inatt, dom hade vart och spelat en sväng biljard på smuttis efter att dom slutat jobba. När de var på väg hem såg de att vi var vakna, så dom ploppade in hit. Sen råkade alla somna i mysrummet, typ runt 6 imorse till disneylåtar som spelades på spotify. Det var faktiskt lite mysigt.

Och jag är glad att allt känns så bra med Kristian, att vi faktiskt har kunnat gå tillbaka till att bara vara vänner utan att det känns det minsta konstigt. Vi kan ändå ligga och gosa så som vi gjorde förr, och så som jag också kan göra med Anton och Kennie. Nu har jag tre bäbisar igen =)
Det var mysigt att ligga och kramas inatt. Och jag saknar honom inte idag. Life is sweet when it's good =)

Tänkte visa hur lägenheten ser ut för tillfället.

Det finns någonting som inte går att beskriva. Två saker faktiskt. Två "fraser" kanske man kan säga. Dessa ord betyder så mycket för mig, men jag kan inte förklara hur eller varför. "Fraserna" är tagna från två låttexter.

In Die Nacht
För tre år sedan kom Tokio Hotel ut med en låt som hette "In Die Nacht". Först var jag inte särskilt förtjust i låten, men när jag började förstånnebörden med låten var det som ett... Jag vet inte, mitt eget Hallelujah moment. Alla vet ju hur mycket jag älskar Tokio Hotel, men helt ärligt har det inte alls med saken att göra. "In Die Nacht" har fått enhelt annan betydelse för mig, och för ett halvår sedan tatuerade jag in det på foten. När folk frågar mig vad det står för kan jag inte komma på ett vettigt svar. Det bästa jag kan säga är något i stil med; Typ, ja men jag är ju en nattmänniska, och det är på natten allt händer.
Mer än så kan jag inte säga, för jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inne i mitt huvud vad det betyder, och det är starkt. På natten känner mig fri.

In your shadow I can shine
Hur fint är inte det? "In your shadow I can shine". För mig är det de finaste du kan säga till en människa, det betyder mer än "jag älskar dig". Det är starkare än "In Die Nacht", fast ändå inte. De har två helt olika innebörder. Jag vill bara få er att förstå, få er att känna det jag känner jag hör det. Det är starkt, det ger mig hopp, lugn och en mening. Jag har bestämd mig för att tatuera in detta också, men jag vet inte när eller var än. Men det ska stå på min kropp. "In your shadow I can shine".

Nu när jag skrev om meningen med "jag älskar dig", tycker jag att jag borde skriva mer om det. Mest för att jag blir så arg. Jag tycker inte om de orden när det sätts ihop till ett påstående. Förmodligen beror det på att Roger sa det till mig, men efter allt som hände har det liksom tappat all sin betydelse. Jag är inte riktigt säker på om det känns som att få en lögn kastad rakt upp i ansiktet när någon säger det till mig idag, eller om det känns som en komplimang jag inte tycker att jag är värd. Kanske är det båda, kanske det känns som både en lögn och en felplacerad komplimang.
Jag vet till exempel att när min mamma säger det till mig, blir jag blyg och jag har svårt för att säga det tillbaka för jag tycker orden är fula. Som en förolämpning. Jag vill inte förolämpa min mamma, hon är ju det bästa jag har? Men att säga det till tex Felicia är inte svårt, för orden känns inte lika fula till henne, hon är mer värd det. Men inte på ett dåligt sätt, det jag menar är att hon är värd att få veta att hon är älskad av mig.
Tänk att samma mening kan kännas så olika till olika personer. Jag har ingen aning om varför det är så. Kanske mitt huvud inte fungerar riktigt som det ska. Dessutom är orden missbrukade av alla småungar, som älskar sin nya bästis efter två dagar och som känt i 4 dagar. Jag älskar dig hit, och jag älskar dig hit. Det förstörs. Men samtidigt ser jag det som att folk kastar glåpord till varandra när de slänger det ur sig.

Det roliga med det hela är att jag faktiskt använder orden. Jag säger det till folk jag bryr mig om, för att det förväntas av mig. Man förväntas säga det tillbaka till någon som sagt det till en först. Man förväntas säga det till folk man bryr sig om, än mer i speciella situationer eller sammanhang. Jag vill inte säga det. Jag vill inte förolämpa eller ljuga för min omgivning, för de som faktiskt betyder mycket för mig. Märkligt detta. Det ska fanemig finnas en fram- och baksida med allt.

Livet traskar på sam vanligt. Som om ingenting annat har hänt, allt har bara vart så här alltid. Som om inga förändringar har ägt rum. Betyder det då att det som faktiskt har hänt inte var någe viktigt? Ingen Big Deal, liksom? Hur kan det vara så här lätt att glömma något som för bara några veckor sedan var en så stor del av mitt liv? Tyckte jag. Trodde jag. Var det faktiskt så att jag inbillade mig allting? Alla känslor? Förskönade den vardagen som var den egentliga? För i så fall, om det nu var så, så håller jag fast vid allt jag sagt förut. Kärlek finns inte, det är en inbillning. Det kanske därför den är så lätt att komma över. Det enda man måste göra när något tar slut är att sticka hål på bubblan man gömt sig i, och ta emot en käftsmäll från verkligheten. Kanske man gråter lite, inte så konstigt egentligen, det var ju så bra där inne i bubblan? Men det är inte verkligheten.

Verkligheten handlar om pengar och fortplantning. Man behöver inte vara inne i en bubbla för att kunna föröka sig, det går bra ändån. Men ibland kan det ju vara trevligt om pappan till ungen tar sitt ansvar, typ fixar boende och mat på bordet. Så är det. Precis så är det.

De senaste två dygnen har i princip bara försvunnit. Jag kan inte komma på en enda vettig sak vi har gjort?
Idah har vi i och för sig inte gjort nåt vettigt heller, men denna dagen kommer jag åtminstone ihåg. Vi har legat i sängen, och bara legat där. Jag har inte ens orkat ta tag i tryckningarna mot analen.. Jag måste verkligen bajsa!

Idag lagade jag korngrynsgröt. Jag trodde inte jag skulle klara av det, men det gick fasen i mig det! Och gott vart det, fast i stället för fläsk hade vi kycklingfilé. Carolina har nämligen en hobby; hon springer runt och är vegeterian.

Imorgon händer det dock spännande grejer. Det ena kan jag inte berätta om, men det andra är att vi ska supa oss dyngraka. Det ska bli skojigt. Jag har inte druckit på en hel vecka! Hör ni? En heeeeel jävla vecka har jag hållt mig. Duktigt va?! Okej, jag skojar.  Men det ska blir roligt ändå.

Inatt ska jag jobba, med min allra käraste kusin. Fyttirackarn vad jag har saknat den sketungen. Och jag behöver cashisar. Så jag kan festa, heheh ;) Nej, fy vad töntig jag är nu.

Sen så... ja. hmm. Jag och Carolina har ett vad. Den som har sex först måste blondera sig. Det roliga är att om jag blonderar mig kommer mitt hår trilla av på hälften. Och dessutom så vet ni när jag har haft sex, vilket inte heller är så himla exalterande.

Tisdag är det arbetsintervju. Vi ska leta reda på en vettig hybel, och Carolina ska skaffa sig ett jobb. Ha de

Ibland blir jag bara så otroligt förbluffad över mig själv. Jag är så otroligt smart! Igår när vi gått hem från Hoffmann, kom vi på att inne i lägenheten kunde vi ju inte sitta. Av någon anledning känns det inte bra att vara där, vi förstår inte varför. Kan vara alla minnen jag har, att Felicia inte är kvar, eller så kan det vara ett spöke som skojar runt där. Vi förstår inte, men det känns inte bra. Vi (jag och Carolina nu då) tog en av soffdynorna och la ute på trappan, sen satt vi bara där. Från klockan 23 till 03. Pratade, diskuterade, analyserade, argumenterade, peppade. Och sen fick jag en så otroligt bra idé. Jag kan inte berätta det, ifall någon skulle ta min idé från mig. Men idag ska jag göra något åt saken.

Vi sitter nere på Hoffmann nu, letar efter en hybel att dela på. Vill som sagt inte vara kvar i den sketna lägenheten. Förhoppningsvis vill Nunu ta över den, så vi slipper uppsägningstiden på tre månader. Problemet är väl egentligen att jag har lite höga krav, jag vill nämligen inte bo var som helst. Finns bara en enda gata jag faktisk kan tänka mig att bo på. Vi får helt enkelt se hur det går...
Nu ska jag ta tag i min idé. Ha dem.

Har suttit nere vid hamnen med Carolina nu ett tag, kom nyss hem. Allt känns bättre nu. Mycket bättre till och med! Har kommit under funf med så mycket under de två timmarna vi satt där.

Det finns så jävla mycket livet har att erbjuda, som man egentligen inte tänker på! Det finns så otroligt mycket att se och göra, så mycket att utforska och ta reda på. Det finns så mycket att lära, så mycket man inte vet. Ibland tror jag man begränsar sig själv, man tror inte på sig själv. Tror inte på de faktiska möjligheterna som finns, tror inte att det finns vägar dit man vill eller det man drömmer om. Man ger helt enkelt inte livet en chans. Eller så ger man inte sig själv en chans. Eller sina drömmar.

Jag vet att jag kanske börjar bli tjatig, men jag kommer återkomma till detta ett tag framöver.
Jag hatar fortfarande inte Kristian, jag tycker fortfarande att han är en bra människa på vissa plan. Men jag mådde inte bra i det förhållandet, och det jag kommit fram till idag är väl egentligen; varför må dåligt när jag kan må bra? Jag vill ha honom som en vän vill fortfarande att allt ska bli som förr. Så småningom. Inte än, för det är jag inte redo för. Men jag vet att det finns människor jag kommer att träffa som kommer få mig att må bra. Jag vill må bra i ett förhållande. Och som jag skrivit förut, jag är inte redo för ett förhållande. Inte här, där jag vet att jag inte kommer att stanna. Det är dumt att utsätta sig själv för onödig smärta, när man kan dra dit man vill smärtfritt. Det kommer olika former av hinder hela livet, och ju högre dessa hinder är, ju mer erfaren och starkare blir man i framtiden.

Mina närmaste sa under hela förhållandet, och innan med för den delen, att jag inte borde utsätta mig själv för all smärta. Då förstod jag inte dem, men kan förstå dem nu. Men jag kontrar: när man väl är där, just då, så inser man inte det själv. Man kan inte inse det, men framförallt vill man inte inse det. Man varken kan eller vill förstå att sina vänner och nära vill ens bästa, och man berättar oftast inte hela sanningen för dem heller. Istället drar man sig undan, är sur och irriterad på allt och alla utan att ge dem ett ärligt svar på varför. Det man inte förstår då är att det inte är OK att bete sig så, att man kränker och sårar de människor som vill en väl.
Men egentligen ska man väl inte klandra någon av parterna. Alla tar sig över sina hinder på olika sätt, och det är inte heller alltid man har en förklaring till varför man beter sig på ett visst sätt. Hjärnan fungerar visst lite som den vill, medans hjärtat bara pumpar blod så att du ska överleva och ta dig igenom skiten.

Jag hatar min lägenhet. Jag vill inte vara inomhus. Jag vill göra saker. Jag är rastlös. Jag vill inte sova. Jag vet inte vad jag vill göra. Det kliar liksom i fingrarna.

Idag har vi suttit på Hoffs i 4 timmar. Jag skrev om mitt cv, sen satt vi bara och filosoferade om livet. Det känns mycket bättre att filosofera och göra ingenting alls någon annanstans än hemma, man får av någon anledning ut mer av dagen på det sättet. Åtminstone känns det så.
Jag har kanske fått ett nytt jobb. Har jag förstått det hela rätt så börjar jag redan på torsdag? Men jag vet inte...
Jag vill vara runt folk. Jag hatar ensamheten, den är för ensam. Jag vill ha folk runt omkring mig. Jag behöver inte prata med dom, men jag vill se dom. Jag vill se rörelsen, farten, ansiktsuttrycken. Jag vill se att världen fortfarande går runt som vanligt, fast jag har stannat upp ett tag. Jag har tagit time-out från verkligheten, men jag vill fortfarande se att alla andra konkar på somvanligt. Det känns lite bättre då.

Idag vill jag inte ha tillbaka Kristian. Han behöver inte vara min. Men jag vill fortfarande ha kontrollen.
Satt och läste igenom allt jag skrivit under den här tiden, hittade massa texter i ett block som jag skrivit i från december till februari. Allt finns där, alla mina tankar under vägen. Satt och utvärderade mig själv, min tankegång och utveckling. Plötsligt slog det mig att jag vill veta mer om tankar och utveckling, inte mina egna, men andras. Intressanta personers tankar och utvecklingar. Slutsatsen blev att jag förmodligen ska söka in på en journalistlinje i London till nästa vår. Eller något annat, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med min samling av tankar, utvecklingar och utvärderingar. Jag kanske måste komma på det först.

Jag måste sluta tänka. Min egen hjärna psykar mig. Funderar starkt på att köpa mitt älskade hatobjekts nysläppta bok. Blondinbella, hon ska tydligen vara en hejare på att öka fula flickors självkänsla? Varför ska det vara så svårt att tycka om sig själv, men inte alla andra? Okej, inte alla då, men vissa? Jag blir helt enkelt inte klok på hur saker och ting fungerar. Jag måste sluta tänka, min egen hjärna psykar mig.

Vi har kommit överens om att det ska bli som förut igen. Som förut, vänner. Vad tänkte jag med? Hur ska det gå till? Eller går det? Jag var förvirrad i allt det jag sa igår. Vet inte ens själv om jag talade sanning. Men kanske det var så, att jag var mer kär i kärleken och i tanken på att ha en pojkvän än jag var i honom? Är i honom. Jag vet inte? Jag vet inte nåt. Kanske jag vill ha något där emellan? Mer än vän, men mindre än en pojkvän? Går det? Och var går i så fall gränsen? Det enda jag vet är att jag inte kan förlora honom. Jag vill fortfarande ha kvar min fina vän.

Vi var hur som helst ute igår. Kom till Lille, och där sitter han. Jag ber om att få prata med honom, säger att jag inte minns ett ord av vad som sas i fredags. Sanning. Jag minns inte, i alla fall inte mycket. Det kanske var fel av mig att vilja prata klockan 11 på kvällen när det är meningen att vi ska vara ute och ha roligt. Men det gick bra, vi är inte sura på varandra. Jag är verkligen inte sur på honom. Aldrig.
Gick vidare till Lipp. Han är full, jag är på väg. Jag ber honom att inte göra någonting med någon annan den kvällen. Inte än, det känns för tidigt. Jag blev av någon anledning svartsjuk. Så fort han pratade med en tjej. Dansade. Rörde. Flörtade. Jag blev arg, ledsen, besviken, förolämpad, svartsjuk, kände att jag inte betydde något. Som att jag aldrig hade betytt något. Jag vet hur han blir på fyllan. Ett jävla svin, och jag hatar honom då. All hans respekt för andra försvinner. Hur som helst var det jag som fick gå hem med honom. Jag nästan tvingade honom att ta med mig hem, hade inte klarat av om det hade varit någon annan.

Idag är han försvunnen. Spårlöst borta, och ingen vet vart han är. Jag känner mig maktlös, vill ha kontroll. Jag har ingen kontroll på situationen över huvud taget, och jag hatar det. Jag vill ha kontroll. Jag älskar att ha kontroll. Jag vill att han ska lyda mig. Följa mina behov. Men idag vill jag inte ha tillbaka honom. Vill nog inte se honom heller. Men jag vill veta. Vill veta vartenda litet steg han tar.

Förstår ni min förvirring? Jag vet inte vad jag känner för honom, vet inte vad jag har känt. Vet inte om jag vill ha tillbaka honom, men har det största behovet av kontroll över honom. Jag känner mig för svag psykiskt för att bara ge fan i allt. Jag vill bara att allt ska gå över, helst nu på en gång. Alla känslor ska bara försvinna, jag vill komma på fötter igen. Jag blir rädd för mig själv när jag mår dåligt. Vet liksom inte riktigt vart jag ska bli av. Jag tänker för mycket, jag hatar att tänka. Jag hatar att jag är nyfiken. Jag hatar mig själv för allt just nu.
Men mest av allt hatar jag att jag inte vet vad jag vill. Att jag inte kan tolka mina egna känslor och funderingar. Jag kan inte utvärdera mig själv.

Jag känner mig egoistisk. Jag tänker bara på mig själv och mina sorger just nu, belastar alla med mina problem och förväntar mig att de ska finnas där för mig. Men vad har jag egentligen gjort för att förtjäna att ha de där?
Jag slänger en massa skit i ansiktet på dom, gråter som om det inte finns någon morgondag, förväntar mig att de ska pigga upp mig, ge mig råd, berätta för mig vilken skitstövel Kristian verkligen är. Fast egentligen tycker jag inte att han är någon skitstövel. Jag blir sur när dom säger att han inte är värd mig. Det är han visst det, och mycket mer. Jag blir sur när dom säger att han inte är värd att gråta över. Det är han visst det, jag förlorade en jävligt fin pojkvän och en jävla bra vän.
Men jag blir också sur när dom inte orkar ha hela sin uppmärksamhet riktad mot mig längre, utan börjar prata om något annat istället. Jag vill att vi ska prata om mig. Om Kristian. Jag vill att vi ska reflektera de händelser som hänt de senaste veckorna. Spekulera. Argumentera. Fram och tillbaka, om och om igen. Men folk börjar bli trötta på mig. Jag vill inte det, jag är ju fortfarande ledsen?

Hör ni så egoistisk och självupptagen jag är? Jag skiter i det just nu. Jag är ledsen, och det är synd om mig. Jag gråter 70% av alla min vakna tid. Fast det börjar kännas lite bättre idag. Jag har hittat en plats där jag känner mig trygg; på en bänk utanför mitt hus. Då är jag inte inne längre, och då behöver jag inte tänka på det lika mycket. Det är skönt att sitta ute, titta på folk, tänka på när man var liten, tänka på framtiden.
Han har kommit förbi där ett par gånger, och förmodligen tror han väl att jag kollat upp hans arbetstider så att jag sätter mig där när han ska till jobbet. Bara för att få en liten skymt av honom. Men så är det inte, även om det faktiskt känns bra när han kommer förbi där. Så jag får se honom. Det behöver inte sägas något. Jag vill liksom bara vet a att han lever, inte för att det skulle finnas en anledning till att han var död, men... Det känns bra att se honom. Men som sagt, det är inte därför jag sitter där. Igår satt jag där i 8 timmar.

Jag vill inte att allt ska sluta här. På något jävla vänster har mitt liv mer eller mindre kretsat runt dessa män de senaste halvåret. Kristian, Anton och Kennie. Jag vill inte att det ska vara över. Jag vill att allt ska bli som det var innan vi blev tillsammans. Då mådde jag bra. Vi kunde umgås kravlöst. Jag kunde tycka om honom, utan atthela tiden känna mig tvingad att visa det. Även fast jag mer än gärna gjorde det när vi väl var tillsammans. Men det var skönt på något vis, att allt var kravlöst. Det fanns inga krav eller regler. Allt bara var.
Men har jag förlorat allt nu? Jag vill inte det. Även om jag tycker om Krsitian så mycket mer än som vän, så vill jag inte förlora den otroligt fina vän jag faktiskt fick under det första halvåret. Han var en sån typisk människa som man kunde sitta och inte behöva säga ett ord till utan att det kändes konstigt. Antingen var han själv tyst eller så skötte han snacket. Det kändes bra. Det var helt okej. Man kunde berätta saker för honom. Han är klok. Inte för att jag så ofta faktiskt berättade saker för honom, men det kändes tryggt att jag kunde göra det ifall jag ville.

Jag antar att det är dags att lägga detta bakom sig. Även fast jag verkligen inte vill. Men jag måste, för i slutändan så är han inte bra för mg. Men det känns verkligen helt knäppt om allt bara ska sluta här. Att jag ska fortsätta mitt liv utan att få veta vad som händer i hans. Jag vill fortfarande vara en del av hans liv.

Då vart allt över. Felicia flyttar ut. Imorgon. Det är slut med Kristian. 
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag trodde det var jag och Felicia mot världen, hon och jag. Vi två, vi som klarar allt.

Och Kristian. Jag tycker om den människan så jävla mycket, men i slutändan är detta det bästa. Jag vet det så väl, men det gör så jävla ont. Han kan inte ge mig det jag vill ha, han gör mig besviken om och om igen. Jag vet att han inte gör det med mening, men jag kan inte ha det så. Och förr eller senare hade det tagit slut ändå eftersom båda ska härifrån på olika håll. Men det känns helt för jävligt. Jag kommer sakna honom, hans röst, hans ögon, hans alltid så varma kropp, hans pussar. Allt. Aldrig mer film, aldrig mer south park, aldrig mer guitarr hero, aldrig mer hans visa ord, aldrig mer hoffmann, aldrig mer fiska, aldrig mer Kristian, Anton och Kennie. Fy fan vad jag inte vill detta. Jag vill verkligen inte.

Allt är bara fel. Jobb. Felicia. Kristian. Allt som betyder något. Jag orkar inte detta. Jag förstår inte hur jag ska kunna ta mig igenom detta. Jag fattar inte hur det kan komma något som helst bra ur detta. Det finns inget hopp. Allt är bara försvunnet. Jag litar inte på mig själv längre.

Jag vill verkligen inte detta, och jag kan inte sluta gråta. Jag kan inte sluta tänka på allt jag hade kunnat göra så mycket bättre. Han förtjänade så mycket mer av mig. Han var värd så jävla mycket mer.

Det sa Carolina till mig mitt i natten utan någon som helst vettig förklaring.
Vi var ute igår. Vi körde en danish-night on Hoffmann. Eller alltså... Vi gick ett stycke till Hofmman, got pissed drunk och skämde ut oss tills alla stod och gapade åt oss, så idag förbannar vi den dagen våra föräldrar hade en njutingsbar älskog för cirkus 22 år sedan. Vi vill inte leva. Det är inte okej. Anyway, när vi skämt ut oss till den  den grad att våga magar började kurra så gick vi och åt varsin fet hamburgare med majs på. Då kom det en man, något om danmark och sen var Charlotte och Carolinar helt plötsligt utvandrare från Danmark. Jag var så grymm på danska att jag inte ens själv förstod vad jag stod och snackade om. Sen gick vi tillbaka till hoffmann med majs runt våra munnar. Kanske i också, jag vet inte riktigt, men det är ju lätt hänt att de små rackarna fastnar i tänderna.llan tänderna är nog den rätta benämningen. Just det, Felicia, JEff, Louise, André och Ida vart också med men dom skulle vidare sen och jag vägrade blatteLIPP. Tyvärr Åle, men jag är inte intresserad av negerkukar. Unskyld, chokladbiffar. Jaja, det var nog den kvällen. Bilder får ni se imonn. Eller nästa vecka. När jag orkar sätta i kontakten.

Ha dem

A girl who is known for being beautiful both inside and out. Usually on the shy side, they can come off as boring. However, once a Charlotte opens up, she is charming, kind, intelligent and funny. Usually have great smiles. The girl that all the guys are secretly in love with. Said to be very good in bed. Charlottes are fun-loving and enjoy being around people. Loves to party but is very chill, most Charlottes are not wild and crazy. They have a good sense of the world around them and love their family and friends. Anybody would be lucky to have a Charlotte in their life.

Så nu vet ni det, var glada att ni har mig. Ha dem

I was the one who let you know, i was your sorry-ever-after 74 75... ladadalalada! Asbra låt!

Vet inte om jag har så mycket att berätta... Har väl inte hänt nåt speciellt den senaste veckan tror jag. Imorgon kommer i alla fall Carolina, och det ska bli roligt! Dags att städa lägenheten..