Jakten på Luke
Jag är typ asrädd. Inte nog med att jag sedan min student haft ångest över vad jag ska jobba med resten av livet, nu börjar jag fundera på om jag någonsin kommer hitta min alldeles egna Luke Costello, flytta ifrån Skåne till någon frän plats långt borta från Sverige (typ NY) och efter det få ett trevligt jobb?
Jag vet inte varför jag har börjat bli så himla besatt av tanken att hitta "den rätta", det är inte likt mig. Jag har alltid tänkt att "han kommer väl när han kommer, om han kommer" och sen har det inte vart mer med det. Jag har också alltid tänkt att jag absolut inte vill träffa mannen i mitt liv förrän jag är minst 25, eftersom jag vill göra så mycket innan jag börjar ta livet på allvar. Men sedan kom jag på vem som är boven i dramat, nämligen Marian Keyes.
Efter att gått rastlös alldeles för länge förra veckan bestämde jag mig för att ta en bok i bokhyllan och läsa, jag föll för "änglar". Jag har redan läst den boken ett antal gånger förut, men jag tröttnar aldrig på Marian Keyes. Så när jag läst ut den efter ett par dagar satte jag tillbaka "änglar" i bokhyllan i jakt på en ny bok. "En oväntad semester" skulle bli min närmsta kompis de följande 4 dagarna, och även denna bok har jag läst minst 2 gånger förut. Efter att ha nått halvägs in i boken kom jag på mig själv med något helt sjukt. Även då jag inte läste gick jag och tänkte på Luke, när jag jobbade, åt mat, rökte, satt vid datorn... Typ alltid. Jag undrar nu om Marian Keyes har lyckats beskriva min drömprins? En kille som klädmässigt tycks vara fast nånstans på 70-talet, och som är enligt mig helt underbar som person?
Jag inser nu att jag har fått ett mål: jag ska leta rätt på min egna Luke Costello, var fan han än befinner sig någonstans!
