My heart belongs to me♥

JESUS! Tillåt mig att hurra för att denna helg äntligen har gått till ända. (Kan man säga så?) Tillåt mig att klaga. Mina fötter gör ont. Dom gör så in i helvetes ont tillåme! Och för att inte tala om min rygg! Inatt hade jag så ont i ryggen att det inte ens gick att bajsa. Och jag var verkligen jättebajsinödig. I tillägg blev jag yr i skallen när jag försökte trycka ut bajen.

Började kl 11 i fredags. Slutade 04.00. Lördag började jag 11.00, slutade 05.30. Statoil idag. Jag vill dö. Jag vill hugga av mina fötter och slita ut större delar av ryggraden. Men nu ska jag gå ut med soporna och sen dricka vin med Idahoe. Jag förtjänar ett glas vin. Jag förtjänar en fylla. Och en burk vailum och lite heroinsprutor. Men man kan la inte få allt här i världen heller... Och så ska jag gotta mig åt att jag är ledig fram till fredag!

Jag har skaffta två dredas. En i nacken och en mitt på hövet. Min nya sambo kan sånt, förstår ni. Han är hippie. Så nu har jag en alldeles egen hippie! Fantastiskt! Btw, han har spelning på en strand i Ystadområdet i helgen, hoppa dit och titta på honom. Ja, lyssna kan ni ju förstås också göra, men jag föredrar att titta.

Alldeles strax ska jag hoppa iväg till gamla lägenheten och städa ur den, har en visning imorgon. Jippie! Borde inte ta så lång tid, nästan alla grejer är ju ute. Någon som vill köpa en soffa och en tvättmaskin förresten? Jag har till övers.

Imorgon ska jag quizilura med Idahoe, sen ska vi pilla i oss 14 liter vin, snorta kola och rarvea loss hela natten precis som i Amsterdam. Eller så quizilurar vi och går hem, vilket vi mest troligt kommer att göra. Jupp!

Tidernas bästa helg har just passerat. Det fanns liksom inget dåligt alls med den. Jag blev liksom kär i helgen.
Jobbat som ett skott. Eller ja, nästa i vart fall.. Och igår var det bransjefest på Toldboden. Gick dit med Felicity. Det var länge sen jag hade så roligt faktiskt. Trodde inte det gick att uppleva i Åle, men jodå! Skandaler, skandaler...

Har dessutom fått en ny inneboende! Ut med det gamla och in med det nya. Fantastiskt! Han lagar mat åt mig, inte vilka middagar som helst heller. Nejnej, fint ska det vara. Ja, jag tackar och tar emot!

Allting har äntligen börjat vända, jag har inte vart så glad som jag är idag på jävligt länge! Och igår med. Bara gladis, liksom. Fantastiskt! Maaaaaaaaaaaaaassa jobb på gång, massa pengar i portmonän, massa vettigt folk. Och så jag, förstås. Ja, det är fantastiskt.

Dessutom vet jag att jag har världens bästa päron. Min mami och pappa är underbara som hjälpt mig massa det senaste. Och snart kommer pappa och lillebror och hälsar på! Ja, det är lite fantastiskt det med.

Jag kan inte understryka nog hur glad, upprymd och bra jag känner mig just nu. Allt bara gick och blev bra över en natt. Okej, det krävdes två nätter faktiskt. Men ja.. Nej, jag mår bra i alla fall.

Jag hatar blanka sidor. Det är svårt att börja skriva när det inte finns en text att bygga på. Jag hatar bloggen, varje gång man vill ha någonting sagt måste man börja om på nytt. Nya kapitel, nya ämnen.

Men när jag i måndags bytte lägenhet, tror jag att jag öppnade ett nytt kapitel i mitt liv. Allt det gamla följer givetvis med, men man ser det med nya ögon när man befinner sig på en ny plats. Det byter form, får en annan betydelse. En del saker väger tyngre än andra, man fördjupar sig mer i dem. Jag har däremot ingen aning om vad jag vill ha sagt med detta. Kanske jag bygger på när jag vet.

---

Kan man sakna någon man aldrig haft? Någon man aldrig träffat? Kan en person man inte vet hur den ser ut i verkliga livet påverka och ha inflytande på det man gör? Kan man tycka om den personen så pass mycket att det gör ont?

Jag har inte haft någon som helst skrivlust det senaste. Dessutom har det inte hänt något vettigt alls, men samtidigt alldeles för mycket. Min hjärna är överarbetad, överbelastad, det ena med det andra. Jag ser helst att mitt liv var över.

När jag inatt ännu en gång låg vaken alldeles för länge, ägnade jag mig åt att som många gånger förr, tänka tillbaka. Tänk så mycket jag har förstört för folk. Jag drog upp Felicia hit, fastän jag hatade det här. Jag ville inte vara själv. Jag ville ha sällskap, ville att någon skulle få mig på bättre humör, må dåligt med mig. Egoistiskt. Men jag fick ju ändå som jag ville. Felicia mådde dåligt, men hon träffade Jeff, och nu ska hon flytta ifrån mig. Sen drog jag upp Carolina. Tyckte väl att hon också skulle få må lite dåligt. Helt ärligt vet jag inte vad jag tänkte. Jag kunde ju lika gärna dragit hem, istället för att dra upp dem till den här skiten? Jag inser nu vilken jävla oreda jag ställt till med. Carolinas föräldrar ringer dagligen och ber henne komma hem, de saknar henne. Men jag har tagit henne ifrån dem, för att jag är envis och inte vill att folk ska se och förstå mitt misslyckande. Egoistiskt, jag vet det. Nu vet jag, då visste jag inte. Nu förstår jag, det gjorde jag inte då. Förlåt mig.

Jag vägrar åka härifrån förrän jag fått ut det jag vill få ut av Åle. Jag vet bara inte vad det är än. Men jag är inte färdig. Och under tiden jag funderar, stoppar jag mina vänners drömmar. Jag hindrar dem från att göra det de drömmer om. Jag berättar om guld och gröna skogar, utan något egentligt resultat. Det finns inget guld i Ålesund. De gröna skogarna finns högst upp på bergen, men dit når man sällan. Än har ingen nått dit.

Men min avsikt från början var inte att sprida lögner. Jag ville inte lura hit folk. Jag ville bara inte vara ensam, jag inbillade mig att om det kom upp folk jag tycker om så skulle allt bli bättre. Tillsammans skulle vi ju kunna ha så roligt! Men med mitt ack så oekonomiska sinne blev det aldrig så. Jag la mina pengar på kläder och skor jag aldrig haft på mig, på cigaretter och framför allt på alkohol. Jag kan inte räkna alla de dagar jag legat och gråtit mig till sömns av ångest. Alla pinsamma händelser jag ställt till med.


Av någon oförklarlig anledning har folk också under denna period fått förtroende för mig. Folk har belastat mig med sina bekymmer, bett mig hjälpa dem såväl känslomässigt som ekonomiskt. Jag har försökt hjälpa, med hopp om att kompensera min dåliga livsstil. Med hopp om att dämpa min egen ångest och dåliga samvete. Resultatet? Jag bryts ner. Jag kryper längre och längre in i min egen hjärna. Vad som försigår inne i mitt huvud går inte att förklara, men jag gissar att det är något bra. Jag är rädd för mig själv, ska sanningen fram har jag faktiskt aldrig varit så här rädd trots allt annat som hänt.
Jag är rädd att min nästa motgång kan vara den sista. Jag har ingen aning om var min gräns går, jag har ingen aning om hur stark jag egentligen är. Kanske har jag redan passerat gränsen och går på reservtanken. Jag vet inte.

Återigen sitter jag här med en helt förvirrande text, utan varken början eller slut. Utan något som helst sammanhang eller mening. Jävla onödigt.

Nu lagom till Vm-tider har jag gått och förälskat mig i Afrika. Det är en kontinent med helt fantastiska länder , och jag verkligen måste åka dit! Inte minst så är musiken helt underbar!

Dessutom har jag funderat lite, jag tror att musiker är genier. Eller i alla fall en del av dem. Det finns folk som gör så sjukt bra musik att jag inte riktigt vet vart jag ska bli av! Till exempel som när jag lyssna på "Take a minute" med K'naan. Hela min kropp bara fylls med massa bubbel, och jag mår så bra. Texten är fantastisk, musiken är underbar och tillsammans blir det oslagbart. Jag blir lugn i kroppen, samtidigt som jag blir så facinerad över att en människa kan skriva en så klockren text. Hans ord är så sanna. http://www.youtube.com/watch?v=cUKTl2s5oDY

Dessutom så börjar jag bli sjuk. Högra sidan på halsen är helt svullen, hoppas jag blir bättre till nästa helg.

Jag gillar att Carolina verkligen tror att min unge kom bli det smartaste barnet i världen! För jag är en smart människa, ja ni skulle fan bara veta. Det gäller bara att hitta en smart dude att göra ungen med, sen är Einstein nr.2 född. Även min syster tycker att jag är smart, eller tyckte i vart fall. Tror inte hon vet hur smart jag är dag faktiskt. Men det finns bevis på film. "Vilken klok unge", sa hon om mig när jag var spädbarn. Det började redan då, mina vänner.

Det finns dock en baksida med det hela, nämligen att jag inte gillar själv att jag är så smart. Jag blir rädd för mina egna tankar ibland, jag tänker alldeles för mycket på helt retarerade saker. Men men, vad ska man göra? Är man smart så är man...

Det händer faktiskt inte så mycket här uppe just nu. Jag glider igenom dagarna, får inget vettigt gjort, ibland jobbar jag, ibland inte. Av och till går vi ut och super upp pengar, som igår till exempel. Fick in en stadig fylla, mår sjukt dåligt idag, det luktar kräk men jag vet inte vad det kommer ifrån (det är inte jag).

Fy sjutton vad jag är trött idag! Fick besök av ett stycke Kristian och Anton klockan 3 inatt, dom hade vart och spelat en sväng biljard på smuttis efter att dom slutat jobba. När de var på väg hem såg de att vi var vakna, så dom ploppade in hit. Sen råkade alla somna i mysrummet, typ runt 6 imorse till disneylåtar som spelades på spotify. Det var faktiskt lite mysigt.

Och jag är glad att allt känns så bra med Kristian, att vi faktiskt har kunnat gå tillbaka till att bara vara vänner utan att det känns det minsta konstigt. Vi kan ändå ligga och gosa så som vi gjorde förr, och så som jag också kan göra med Anton och Kennie. Nu har jag tre bäbisar igen =)
Det var mysigt att ligga och kramas inatt. Och jag saknar honom inte idag. Life is sweet when it's good =)

Tänkte visa hur lägenheten ser ut för tillfället.

Det finns någonting som inte går att beskriva. Två saker faktiskt. Två "fraser" kanske man kan säga. Dessa ord betyder så mycket för mig, men jag kan inte förklara hur eller varför. "Fraserna" är tagna från två låttexter.

In Die Nacht
För tre år sedan kom Tokio Hotel ut med en låt som hette "In Die Nacht". Först var jag inte särskilt förtjust i låten, men när jag började förstånnebörden med låten var det som ett... Jag vet inte, mitt eget Hallelujah moment. Alla vet ju hur mycket jag älskar Tokio Hotel, men helt ärligt har det inte alls med saken att göra. "In Die Nacht" har fått enhelt annan betydelse för mig, och för ett halvår sedan tatuerade jag in det på foten. När folk frågar mig vad det står för kan jag inte komma på ett vettigt svar. Det bästa jag kan säga är något i stil med; Typ, ja men jag är ju en nattmänniska, och det är på natten allt händer.
Mer än så kan jag inte säga, för jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inne i mitt huvud vad det betyder, och det är starkt. På natten känner mig fri.

In your shadow I can shine
Hur fint är inte det? "In your shadow I can shine". För mig är det de finaste du kan säga till en människa, det betyder mer än "jag älskar dig". Det är starkare än "In Die Nacht", fast ändå inte. De har två helt olika innebörder. Jag vill bara få er att förstå, få er att känna det jag känner jag hör det. Det är starkt, det ger mig hopp, lugn och en mening. Jag har bestämd mig för att tatuera in detta också, men jag vet inte när eller var än. Men det ska stå på min kropp. "In your shadow I can shine".

Nu när jag skrev om meningen med "jag älskar dig", tycker jag att jag borde skriva mer om det. Mest för att jag blir så arg. Jag tycker inte om de orden när det sätts ihop till ett påstående. Förmodligen beror det på att Roger sa det till mig, men efter allt som hände har det liksom tappat all sin betydelse. Jag är inte riktigt säker på om det känns som att få en lögn kastad rakt upp i ansiktet när någon säger det till mig idag, eller om det känns som en komplimang jag inte tycker att jag är värd. Kanske är det båda, kanske det känns som både en lögn och en felplacerad komplimang.
Jag vet till exempel att när min mamma säger det till mig, blir jag blyg och jag har svårt för att säga det tillbaka för jag tycker orden är fula. Som en förolämpning. Jag vill inte förolämpa min mamma, hon är ju det bästa jag har? Men att säga det till tex Felicia är inte svårt, för orden känns inte lika fula till henne, hon är mer värd det. Men inte på ett dåligt sätt, det jag menar är att hon är värd att få veta att hon är älskad av mig.
Tänk att samma mening kan kännas så olika till olika personer. Jag har ingen aning om varför det är så. Kanske mitt huvud inte fungerar riktigt som det ska. Dessutom är orden missbrukade av alla småungar, som älskar sin nya bästis efter två dagar och som känt i 4 dagar. Jag älskar dig hit, och jag älskar dig hit. Det förstörs. Men samtidigt ser jag det som att folk kastar glåpord till varandra när de slänger det ur sig.

Det roliga med det hela är att jag faktiskt använder orden. Jag säger det till folk jag bryr mig om, för att det förväntas av mig. Man förväntas säga det tillbaka till någon som sagt det till en först. Man förväntas säga det till folk man bryr sig om, än mer i speciella situationer eller sammanhang. Jag vill inte säga det. Jag vill inte förolämpa eller ljuga för min omgivning, för de som faktiskt betyder mycket för mig. Märkligt detta. Det ska fanemig finnas en fram- och baksida med allt.

Livet traskar på sam vanligt. Som om ingenting annat har hänt, allt har bara vart så här alltid. Som om inga förändringar har ägt rum. Betyder det då att det som faktiskt har hänt inte var någe viktigt? Ingen Big Deal, liksom? Hur kan det vara så här lätt att glömma något som för bara några veckor sedan var en så stor del av mitt liv? Tyckte jag. Trodde jag. Var det faktiskt så att jag inbillade mig allting? Alla känslor? Förskönade den vardagen som var den egentliga? För i så fall, om det nu var så, så håller jag fast vid allt jag sagt förut. Kärlek finns inte, det är en inbillning. Det kanske därför den är så lätt att komma över. Det enda man måste göra när något tar slut är att sticka hål på bubblan man gömt sig i, och ta emot en käftsmäll från verkligheten. Kanske man gråter lite, inte så konstigt egentligen, det var ju så bra där inne i bubblan? Men det är inte verkligheten.

Verkligheten handlar om pengar och fortplantning. Man behöver inte vara inne i en bubbla för att kunna föröka sig, det går bra ändån. Men ibland kan det ju vara trevligt om pappan till ungen tar sitt ansvar, typ fixar boende och mat på bordet. Så är det. Precis så är det.

De senaste två dygnen har i princip bara försvunnit. Jag kan inte komma på en enda vettig sak vi har gjort?
Idah har vi i och för sig inte gjort nåt vettigt heller, men denna dagen kommer jag åtminstone ihåg. Vi har legat i sängen, och bara legat där. Jag har inte ens orkat ta tag i tryckningarna mot analen.. Jag måste verkligen bajsa!

Idag lagade jag korngrynsgröt. Jag trodde inte jag skulle klara av det, men det gick fasen i mig det! Och gott vart det, fast i stället för fläsk hade vi kycklingfilé. Carolina har nämligen en hobby; hon springer runt och är vegeterian.

Imorgon händer det dock spännande grejer. Det ena kan jag inte berätta om, men det andra är att vi ska supa oss dyngraka. Det ska bli skojigt. Jag har inte druckit på en hel vecka! Hör ni? En heeeeel jävla vecka har jag hållt mig. Duktigt va?! Okej, jag skojar.  Men det ska blir roligt ändå.

Inatt ska jag jobba, med min allra käraste kusin. Fyttirackarn vad jag har saknat den sketungen. Och jag behöver cashisar. Så jag kan festa, heheh ;) Nej, fy vad töntig jag är nu.

Sen så... ja. hmm. Jag och Carolina har ett vad. Den som har sex först måste blondera sig. Det roliga är att om jag blonderar mig kommer mitt hår trilla av på hälften. Och dessutom så vet ni när jag har haft sex, vilket inte heller är så himla exalterande.

Tisdag är det arbetsintervju. Vi ska leta reda på en vettig hybel, och Carolina ska skaffa sig ett jobb. Ha de

Ibland blir jag bara så otroligt förbluffad över mig själv. Jag är så otroligt smart! Igår när vi gått hem från Hoffmann, kom vi på att inne i lägenheten kunde vi ju inte sitta. Av någon anledning känns det inte bra att vara där, vi förstår inte varför. Kan vara alla minnen jag har, att Felicia inte är kvar, eller så kan det vara ett spöke som skojar runt där. Vi förstår inte, men det känns inte bra. Vi (jag och Carolina nu då) tog en av soffdynorna och la ute på trappan, sen satt vi bara där. Från klockan 23 till 03. Pratade, diskuterade, analyserade, argumenterade, peppade. Och sen fick jag en så otroligt bra idé. Jag kan inte berätta det, ifall någon skulle ta min idé från mig. Men idag ska jag göra något åt saken.

Vi sitter nere på Hoffmann nu, letar efter en hybel att dela på. Vill som sagt inte vara kvar i den sketna lägenheten. Förhoppningsvis vill Nunu ta över den, så vi slipper uppsägningstiden på tre månader. Problemet är väl egentligen att jag har lite höga krav, jag vill nämligen inte bo var som helst. Finns bara en enda gata jag faktisk kan tänka mig att bo på. Vi får helt enkelt se hur det går...
Nu ska jag ta tag i min idé. Ha dem.

Har suttit nere vid hamnen med Carolina nu ett tag, kom nyss hem. Allt känns bättre nu. Mycket bättre till och med! Har kommit under funf med så mycket under de två timmarna vi satt där.

Det finns så jävla mycket livet har att erbjuda, som man egentligen inte tänker på! Det finns så otroligt mycket att se och göra, så mycket att utforska och ta reda på. Det finns så mycket att lära, så mycket man inte vet. Ibland tror jag man begränsar sig själv, man tror inte på sig själv. Tror inte på de faktiska möjligheterna som finns, tror inte att det finns vägar dit man vill eller det man drömmer om. Man ger helt enkelt inte livet en chans. Eller så ger man inte sig själv en chans. Eller sina drömmar.

Jag vet att jag kanske börjar bli tjatig, men jag kommer återkomma till detta ett tag framöver.
Jag hatar fortfarande inte Kristian, jag tycker fortfarande att han är en bra människa på vissa plan. Men jag mådde inte bra i det förhållandet, och det jag kommit fram till idag är väl egentligen; varför må dåligt när jag kan må bra? Jag vill ha honom som en vän vill fortfarande att allt ska bli som förr. Så småningom. Inte än, för det är jag inte redo för. Men jag vet att det finns människor jag kommer att träffa som kommer få mig att må bra. Jag vill må bra i ett förhållande. Och som jag skrivit förut, jag är inte redo för ett förhållande. Inte här, där jag vet att jag inte kommer att stanna. Det är dumt att utsätta sig själv för onödig smärta, när man kan dra dit man vill smärtfritt. Det kommer olika former av hinder hela livet, och ju högre dessa hinder är, ju mer erfaren och starkare blir man i framtiden.

Mina närmaste sa under hela förhållandet, och innan med för den delen, att jag inte borde utsätta mig själv för all smärta. Då förstod jag inte dem, men kan förstå dem nu. Men jag kontrar: när man väl är där, just då, så inser man inte det själv. Man kan inte inse det, men framförallt vill man inte inse det. Man varken kan eller vill förstå att sina vänner och nära vill ens bästa, och man berättar oftast inte hela sanningen för dem heller. Istället drar man sig undan, är sur och irriterad på allt och alla utan att ge dem ett ärligt svar på varför. Det man inte förstår då är att det inte är OK att bete sig så, att man kränker och sårar de människor som vill en väl.
Men egentligen ska man väl inte klandra någon av parterna. Alla tar sig över sina hinder på olika sätt, och det är inte heller alltid man har en förklaring till varför man beter sig på ett visst sätt. Hjärnan fungerar visst lite som den vill, medans hjärtat bara pumpar blod så att du ska överleva och ta dig igenom skiten.

Jag hatar min lägenhet. Jag vill inte vara inomhus. Jag vill göra saker. Jag är rastlös. Jag vill inte sova. Jag vet inte vad jag vill göra. Det kliar liksom i fingrarna.

Idag har vi suttit på Hoffs i 4 timmar. Jag skrev om mitt cv, sen satt vi bara och filosoferade om livet. Det känns mycket bättre att filosofera och göra ingenting alls någon annanstans än hemma, man får av någon anledning ut mer av dagen på det sättet. Åtminstone känns det så.
Jag har kanske fått ett nytt jobb. Har jag förstått det hela rätt så börjar jag redan på torsdag? Men jag vet inte...
Jag vill vara runt folk. Jag hatar ensamheten, den är för ensam. Jag vill ha folk runt omkring mig. Jag behöver inte prata med dom, men jag vill se dom. Jag vill se rörelsen, farten, ansiktsuttrycken. Jag vill se att världen fortfarande går runt som vanligt, fast jag har stannat upp ett tag. Jag har tagit time-out från verkligheten, men jag vill fortfarande se att alla andra konkar på somvanligt. Det känns lite bättre då.

Idag vill jag inte ha tillbaka Kristian. Han behöver inte vara min. Men jag vill fortfarande ha kontrollen.
Satt och läste igenom allt jag skrivit under den här tiden, hittade massa texter i ett block som jag skrivit i från december till februari. Allt finns där, alla mina tankar under vägen. Satt och utvärderade mig själv, min tankegång och utveckling. Plötsligt slog det mig att jag vill veta mer om tankar och utveckling, inte mina egna, men andras. Intressanta personers tankar och utvecklingar. Slutsatsen blev att jag förmodligen ska söka in på en journalistlinje i London till nästa vår. Eller något annat, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med min samling av tankar, utvecklingar och utvärderingar. Jag kanske måste komma på det först.

Jag måste sluta tänka. Min egen hjärna psykar mig. Funderar starkt på att köpa mitt älskade hatobjekts nysläppta bok. Blondinbella, hon ska tydligen vara en hejare på att öka fula flickors självkänsla? Varför ska det vara så svårt att tycka om sig själv, men inte alla andra? Okej, inte alla då, men vissa? Jag blir helt enkelt inte klok på hur saker och ting fungerar. Jag måste sluta tänka, min egen hjärna psykar mig.

Vi har kommit överens om att det ska bli som förut igen. Som förut, vänner. Vad tänkte jag med? Hur ska det gå till? Eller går det? Jag var förvirrad i allt det jag sa igår. Vet inte ens själv om jag talade sanning. Men kanske det var så, att jag var mer kär i kärleken och i tanken på att ha en pojkvän än jag var i honom? Är i honom. Jag vet inte? Jag vet inte nåt. Kanske jag vill ha något där emellan? Mer än vän, men mindre än en pojkvän? Går det? Och var går i så fall gränsen? Det enda jag vet är att jag inte kan förlora honom. Jag vill fortfarande ha kvar min fina vän.

Vi var hur som helst ute igår. Kom till Lille, och där sitter han. Jag ber om att få prata med honom, säger att jag inte minns ett ord av vad som sas i fredags. Sanning. Jag minns inte, i alla fall inte mycket. Det kanske var fel av mig att vilja prata klockan 11 på kvällen när det är meningen att vi ska vara ute och ha roligt. Men det gick bra, vi är inte sura på varandra. Jag är verkligen inte sur på honom. Aldrig.
Gick vidare till Lipp. Han är full, jag är på väg. Jag ber honom att inte göra någonting med någon annan den kvällen. Inte än, det känns för tidigt. Jag blev av någon anledning svartsjuk. Så fort han pratade med en tjej. Dansade. Rörde. Flörtade. Jag blev arg, ledsen, besviken, förolämpad, svartsjuk, kände att jag inte betydde något. Som att jag aldrig hade betytt något. Jag vet hur han blir på fyllan. Ett jävla svin, och jag hatar honom då. All hans respekt för andra försvinner. Hur som helst var det jag som fick gå hem med honom. Jag nästan tvingade honom att ta med mig hem, hade inte klarat av om det hade varit någon annan.

Idag är han försvunnen. Spårlöst borta, och ingen vet vart han är. Jag känner mig maktlös, vill ha kontroll. Jag har ingen kontroll på situationen över huvud taget, och jag hatar det. Jag vill ha kontroll. Jag älskar att ha kontroll. Jag vill att han ska lyda mig. Följa mina behov. Men idag vill jag inte ha tillbaka honom. Vill nog inte se honom heller. Men jag vill veta. Vill veta vartenda litet steg han tar.

Förstår ni min förvirring? Jag vet inte vad jag känner för honom, vet inte vad jag har känt. Vet inte om jag vill ha tillbaka honom, men har det största behovet av kontroll över honom. Jag känner mig för svag psykiskt för att bara ge fan i allt. Jag vill bara att allt ska gå över, helst nu på en gång. Alla känslor ska bara försvinna, jag vill komma på fötter igen. Jag blir rädd för mig själv när jag mår dåligt. Vet liksom inte riktigt vart jag ska bli av. Jag tänker för mycket, jag hatar att tänka. Jag hatar att jag är nyfiken. Jag hatar mig själv för allt just nu.
Men mest av allt hatar jag att jag inte vet vad jag vill. Att jag inte kan tolka mina egna känslor och funderingar. Jag kan inte utvärdera mig själv.