Som förut
Vi har kommit överens om att det ska bli som förut igen. Som förut, vänner. Vad tänkte jag med? Hur ska det gå till? Eller går det? Jag var förvirrad i allt det jag sa igår. Vet inte ens själv om jag talade sanning. Men kanske det var så, att jag var mer kär i kärleken och i tanken på att ha en pojkvän än jag var i honom? Är i honom. Jag vet inte? Jag vet inte nåt. Kanske jag vill ha något där emellan? Mer än vän, men mindre än en pojkvän? Går det? Och var går i så fall gränsen? Det enda jag vet är att jag inte kan förlora honom. Jag vill fortfarande ha kvar min fina vän.
Vi var hur som helst ute igår. Kom till Lille, och där sitter han. Jag ber om att få prata med honom, säger att jag inte minns ett ord av vad som sas i fredags. Sanning. Jag minns inte, i alla fall inte mycket. Det kanske var fel av mig att vilja prata klockan 11 på kvällen när det är meningen att vi ska vara ute och ha roligt. Men det gick bra, vi är inte sura på varandra. Jag är verkligen inte sur på honom. Aldrig.
Gick vidare till Lipp. Han är full, jag är på väg. Jag ber honom att inte göra någonting med någon annan den kvällen. Inte än, det känns för tidigt. Jag blev av någon anledning svartsjuk. Så fort han pratade med en tjej. Dansade. Rörde. Flörtade. Jag blev arg, ledsen, besviken, förolämpad, svartsjuk, kände att jag inte betydde något. Som att jag aldrig hade betytt något. Jag vet hur han blir på fyllan. Ett jävla svin, och jag hatar honom då. All hans respekt för andra försvinner. Hur som helst var det jag som fick gå hem med honom. Jag nästan tvingade honom att ta med mig hem, hade inte klarat av om det hade varit någon annan.
Idag är han försvunnen. Spårlöst borta, och ingen vet vart han är. Jag känner mig maktlös, vill ha kontroll. Jag har ingen kontroll på situationen över huvud taget, och jag hatar det. Jag vill ha kontroll. Jag älskar att ha kontroll. Jag vill att han ska lyda mig. Följa mina behov. Men idag vill jag inte ha tillbaka honom. Vill nog inte se honom heller. Men jag vill veta. Vill veta vartenda litet steg han tar.
Förstår ni min förvirring? Jag vet inte vad jag känner för honom, vet inte vad jag har känt. Vet inte om jag vill ha tillbaka honom, men har det största behovet av kontroll över honom. Jag känner mig för svag psykiskt för att bara ge fan i allt. Jag vill bara att allt ska gå över, helst nu på en gång. Alla känslor ska bara försvinna, jag vill komma på fötter igen. Jag blir rädd för mig själv när jag mår dåligt. Vet liksom inte riktigt vart jag ska bli av. Jag tänker för mycket, jag hatar att tänka. Jag hatar att jag är nyfiken. Jag hatar mig själv för allt just nu.
Men mest av allt hatar jag att jag inte vet vad jag vill. Att jag inte kan tolka mina egna känslor och funderingar. Jag kan inte utvärdera mig själv.
Vi var hur som helst ute igår. Kom till Lille, och där sitter han. Jag ber om att få prata med honom, säger att jag inte minns ett ord av vad som sas i fredags. Sanning. Jag minns inte, i alla fall inte mycket. Det kanske var fel av mig att vilja prata klockan 11 på kvällen när det är meningen att vi ska vara ute och ha roligt. Men det gick bra, vi är inte sura på varandra. Jag är verkligen inte sur på honom. Aldrig.
Gick vidare till Lipp. Han är full, jag är på väg. Jag ber honom att inte göra någonting med någon annan den kvällen. Inte än, det känns för tidigt. Jag blev av någon anledning svartsjuk. Så fort han pratade med en tjej. Dansade. Rörde. Flörtade. Jag blev arg, ledsen, besviken, förolämpad, svartsjuk, kände att jag inte betydde något. Som att jag aldrig hade betytt något. Jag vet hur han blir på fyllan. Ett jävla svin, och jag hatar honom då. All hans respekt för andra försvinner. Hur som helst var det jag som fick gå hem med honom. Jag nästan tvingade honom att ta med mig hem, hade inte klarat av om det hade varit någon annan.
Idag är han försvunnen. Spårlöst borta, och ingen vet vart han är. Jag känner mig maktlös, vill ha kontroll. Jag har ingen kontroll på situationen över huvud taget, och jag hatar det. Jag vill ha kontroll. Jag älskar att ha kontroll. Jag vill att han ska lyda mig. Följa mina behov. Men idag vill jag inte ha tillbaka honom. Vill nog inte se honom heller. Men jag vill veta. Vill veta vartenda litet steg han tar.
Förstår ni min förvirring? Jag vet inte vad jag känner för honom, vet inte vad jag har känt. Vet inte om jag vill ha tillbaka honom, men har det största behovet av kontroll över honom. Jag känner mig för svag psykiskt för att bara ge fan i allt. Jag vill bara att allt ska gå över, helst nu på en gång. Alla känslor ska bara försvinna, jag vill komma på fötter igen. Jag blir rädd för mig själv när jag mår dåligt. Vet liksom inte riktigt vart jag ska bli av. Jag tänker för mycket, jag hatar att tänka. Jag hatar att jag är nyfiken. Jag hatar mig själv för allt just nu.
Men mest av allt hatar jag att jag inte vet vad jag vill. Att jag inte kan tolka mina egna känslor och funderingar. Jag kan inte utvärdera mig själv.
Kommentarer
Trackback
