Crap
Jag har inte haft någon som helst skrivlust det senaste. Dessutom har det inte hänt något vettigt alls, men samtidigt alldeles för mycket. Min hjärna är överarbetad, överbelastad, det ena med det andra. Jag ser helst att mitt liv var över.
När jag inatt ännu en gång låg vaken alldeles för länge, ägnade jag mig åt att som många gånger förr, tänka tillbaka. Tänk så mycket jag har förstört för folk. Jag drog upp Felicia hit, fastän jag hatade det här. Jag ville inte vara själv. Jag ville ha sällskap, ville att någon skulle få mig på bättre humör, må dåligt med mig. Egoistiskt. Men jag fick ju ändå som jag ville. Felicia mådde dåligt, men hon träffade Jeff, och nu ska hon flytta ifrån mig. Sen drog jag upp Carolina. Tyckte väl att hon också skulle få må lite dåligt. Helt ärligt vet jag inte vad jag tänkte. Jag kunde ju lika gärna dragit hem, istället för att dra upp dem till den här skiten? Jag inser nu vilken jävla oreda jag ställt till med. Carolinas föräldrar ringer dagligen och ber henne komma hem, de saknar henne. Men jag har tagit henne ifrån dem, för att jag är envis och inte vill att folk ska se och förstå mitt misslyckande. Egoistiskt, jag vet det. Nu vet jag, då visste jag inte. Nu förstår jag, det gjorde jag inte då. Förlåt mig.
Jag vägrar åka härifrån förrän jag fått ut det jag vill få ut av Åle. Jag vet bara inte vad det är än. Men jag är inte färdig. Och under tiden jag funderar, stoppar jag mina vänners drömmar. Jag hindrar dem från att göra det de drömmer om. Jag berättar om guld och gröna skogar, utan något egentligt resultat. Det finns inget guld i Ålesund. De gröna skogarna finns högst upp på bergen, men dit når man sällan. Än har ingen nått dit.
Men min avsikt från början var inte att sprida lögner. Jag ville inte lura hit folk. Jag ville bara inte vara ensam, jag inbillade mig att om det kom upp folk jag tycker om så skulle allt bli bättre. Tillsammans skulle vi ju kunna ha så roligt! Men med mitt ack så oekonomiska sinne blev det aldrig så. Jag la mina pengar på kläder och skor jag aldrig haft på mig, på cigaretter och framför allt på alkohol. Jag kan inte räkna alla de dagar jag legat och gråtit mig till sömns av ångest. Alla pinsamma händelser jag ställt till med.
Av någon oförklarlig anledning har folk också under denna period fått förtroende för mig. Folk har belastat mig med sina bekymmer, bett mig hjälpa dem såväl känslomässigt som ekonomiskt. Jag har försökt hjälpa, med hopp om att kompensera min dåliga livsstil. Med hopp om att dämpa min egen ångest och dåliga samvete. Resultatet? Jag bryts ner. Jag kryper längre och längre in i min egen hjärna. Vad som försigår inne i mitt huvud går inte att förklara, men jag gissar att det är något bra. Jag är rädd för mig själv, ska sanningen fram har jag faktiskt aldrig varit så här rädd trots allt annat som hänt.
Jag är rädd att min nästa motgång kan vara den sista. Jag har ingen aning om var min gräns går, jag har ingen aning om hur stark jag egentligen är. Kanske har jag redan passerat gränsen och går på reservtanken. Jag vet inte.
Återigen sitter jag här med en helt förvirrande text, utan varken början eller slut. Utan något som helst sammanhang eller mening. Jävla onödigt.
När jag inatt ännu en gång låg vaken alldeles för länge, ägnade jag mig åt att som många gånger förr, tänka tillbaka. Tänk så mycket jag har förstört för folk. Jag drog upp Felicia hit, fastän jag hatade det här. Jag ville inte vara själv. Jag ville ha sällskap, ville att någon skulle få mig på bättre humör, må dåligt med mig. Egoistiskt. Men jag fick ju ändå som jag ville. Felicia mådde dåligt, men hon träffade Jeff, och nu ska hon flytta ifrån mig. Sen drog jag upp Carolina. Tyckte väl att hon också skulle få må lite dåligt. Helt ärligt vet jag inte vad jag tänkte. Jag kunde ju lika gärna dragit hem, istället för att dra upp dem till den här skiten? Jag inser nu vilken jävla oreda jag ställt till med. Carolinas föräldrar ringer dagligen och ber henne komma hem, de saknar henne. Men jag har tagit henne ifrån dem, för att jag är envis och inte vill att folk ska se och förstå mitt misslyckande. Egoistiskt, jag vet det. Nu vet jag, då visste jag inte. Nu förstår jag, det gjorde jag inte då. Förlåt mig.
Jag vägrar åka härifrån förrän jag fått ut det jag vill få ut av Åle. Jag vet bara inte vad det är än. Men jag är inte färdig. Och under tiden jag funderar, stoppar jag mina vänners drömmar. Jag hindrar dem från att göra det de drömmer om. Jag berättar om guld och gröna skogar, utan något egentligt resultat. Det finns inget guld i Ålesund. De gröna skogarna finns högst upp på bergen, men dit når man sällan. Än har ingen nått dit.
Men min avsikt från början var inte att sprida lögner. Jag ville inte lura hit folk. Jag ville bara inte vara ensam, jag inbillade mig att om det kom upp folk jag tycker om så skulle allt bli bättre. Tillsammans skulle vi ju kunna ha så roligt! Men med mitt ack så oekonomiska sinne blev det aldrig så. Jag la mina pengar på kläder och skor jag aldrig haft på mig, på cigaretter och framför allt på alkohol. Jag kan inte räkna alla de dagar jag legat och gråtit mig till sömns av ångest. Alla pinsamma händelser jag ställt till med.
Av någon oförklarlig anledning har folk också under denna period fått förtroende för mig. Folk har belastat mig med sina bekymmer, bett mig hjälpa dem såväl känslomässigt som ekonomiskt. Jag har försökt hjälpa, med hopp om att kompensera min dåliga livsstil. Med hopp om att dämpa min egen ångest och dåliga samvete. Resultatet? Jag bryts ner. Jag kryper längre och längre in i min egen hjärna. Vad som försigår inne i mitt huvud går inte att förklara, men jag gissar att det är något bra. Jag är rädd för mig själv, ska sanningen fram har jag faktiskt aldrig varit så här rädd trots allt annat som hänt.
Jag är rädd att min nästa motgång kan vara den sista. Jag har ingen aning om var min gräns går, jag har ingen aning om hur stark jag egentligen är. Kanske har jag redan passerat gränsen och går på reservtanken. Jag vet inte.
Återigen sitter jag här med en helt förvirrande text, utan varken början eller slut. Utan något som helst sammanhang eller mening. Jävla onödigt.
Kommentarer
Trackback
