My heart belongs to me♥

Livet traskar på sam vanligt. Som om ingenting annat har hänt, allt har bara vart så här alltid. Som om inga förändringar har ägt rum. Betyder det då att det som faktiskt har hänt inte var någe viktigt? Ingen Big Deal, liksom? Hur kan det vara så här lätt att glömma något som för bara några veckor sedan var en så stor del av mitt liv? Tyckte jag. Trodde jag. Var det faktiskt så att jag inbillade mig allting? Alla känslor? Förskönade den vardagen som var den egentliga? För i så fall, om det nu var så, så håller jag fast vid allt jag sagt förut. Kärlek finns inte, det är en inbillning. Det kanske därför den är så lätt att komma över. Det enda man måste göra när något tar slut är att sticka hål på bubblan man gömt sig i, och ta emot en käftsmäll från verkligheten. Kanske man gråter lite, inte så konstigt egentligen, det var ju så bra där inne i bubblan? Men det är inte verkligheten.

Verkligheten handlar om pengar och fortplantning. Man behöver inte vara inne i en bubbla för att kunna föröka sig, det går bra ändån. Men ibland kan det ju vara trevligt om pappan till ungen tar sitt ansvar, typ fixar boende och mat på bordet. Så är det. Precis så är det.