Pepptalk
Har suttit nere vid hamnen med Carolina nu ett tag, kom nyss hem. Allt känns bättre nu. Mycket bättre till och med! Har kommit under funf med så mycket under de två timmarna vi satt där.
Det finns så jävla mycket livet har att erbjuda, som man egentligen inte tänker på! Det finns så otroligt mycket att se och göra, så mycket att utforska och ta reda på. Det finns så mycket att lära, så mycket man inte vet. Ibland tror jag man begränsar sig själv, man tror inte på sig själv. Tror inte på de faktiska möjligheterna som finns, tror inte att det finns vägar dit man vill eller det man drömmer om. Man ger helt enkelt inte livet en chans. Eller så ger man inte sig själv en chans. Eller sina drömmar.
Jag vet att jag kanske börjar bli tjatig, men jag kommer återkomma till detta ett tag framöver.
Jag hatar fortfarande inte Kristian, jag tycker fortfarande att han är en bra människa på vissa plan. Men jag mådde inte bra i det förhållandet, och det jag kommit fram till idag är väl egentligen; varför må dåligt när jag kan må bra? Jag vill ha honom som en vän vill fortfarande att allt ska bli som förr. Så småningom. Inte än, för det är jag inte redo för. Men jag vet att det finns människor jag kommer att träffa som kommer få mig att må bra. Jag vill må bra i ett förhållande. Och som jag skrivit förut, jag är inte redo för ett förhållande. Inte här, där jag vet att jag inte kommer att stanna. Det är dumt att utsätta sig själv för onödig smärta, när man kan dra dit man vill smärtfritt. Det kommer olika former av hinder hela livet, och ju högre dessa hinder är, ju mer erfaren och starkare blir man i framtiden.
Mina närmaste sa under hela förhållandet, och innan med för den delen, att jag inte borde utsätta mig själv för all smärta. Då förstod jag inte dem, men kan förstå dem nu. Men jag kontrar: när man väl är där, just då, så inser man inte det själv. Man kan inte inse det, men framförallt vill man inte inse det. Man varken kan eller vill förstå att sina vänner och nära vill ens bästa, och man berättar oftast inte hela sanningen för dem heller. Istället drar man sig undan, är sur och irriterad på allt och alla utan att ge dem ett ärligt svar på varför. Det man inte förstår då är att det inte är OK att bete sig så, att man kränker och sårar de människor som vill en väl.
Men egentligen ska man väl inte klandra någon av parterna. Alla tar sig över sina hinder på olika sätt, och det är inte heller alltid man har en förklaring till varför man beter sig på ett visst sätt. Hjärnan fungerar visst lite som den vill, medans hjärtat bara pumpar blod så att du ska överleva och ta dig igenom skiten.
Det finns så jävla mycket livet har att erbjuda, som man egentligen inte tänker på! Det finns så otroligt mycket att se och göra, så mycket att utforska och ta reda på. Det finns så mycket att lära, så mycket man inte vet. Ibland tror jag man begränsar sig själv, man tror inte på sig själv. Tror inte på de faktiska möjligheterna som finns, tror inte att det finns vägar dit man vill eller det man drömmer om. Man ger helt enkelt inte livet en chans. Eller så ger man inte sig själv en chans. Eller sina drömmar.
Jag vet att jag kanske börjar bli tjatig, men jag kommer återkomma till detta ett tag framöver.
Jag hatar fortfarande inte Kristian, jag tycker fortfarande att han är en bra människa på vissa plan. Men jag mådde inte bra i det förhållandet, och det jag kommit fram till idag är väl egentligen; varför må dåligt när jag kan må bra? Jag vill ha honom som en vän vill fortfarande att allt ska bli som förr. Så småningom. Inte än, för det är jag inte redo för. Men jag vet att det finns människor jag kommer att träffa som kommer få mig att må bra. Jag vill må bra i ett förhållande. Och som jag skrivit förut, jag är inte redo för ett förhållande. Inte här, där jag vet att jag inte kommer att stanna. Det är dumt att utsätta sig själv för onödig smärta, när man kan dra dit man vill smärtfritt. Det kommer olika former av hinder hela livet, och ju högre dessa hinder är, ju mer erfaren och starkare blir man i framtiden.
Mina närmaste sa under hela förhållandet, och innan med för den delen, att jag inte borde utsätta mig själv för all smärta. Då förstod jag inte dem, men kan förstå dem nu. Men jag kontrar: när man väl är där, just då, så inser man inte det själv. Man kan inte inse det, men framförallt vill man inte inse det. Man varken kan eller vill förstå att sina vänner och nära vill ens bästa, och man berättar oftast inte hela sanningen för dem heller. Istället drar man sig undan, är sur och irriterad på allt och alla utan att ge dem ett ärligt svar på varför. Det man inte förstår då är att det inte är OK att bete sig så, att man kränker och sårar de människor som vill en väl.
Men egentligen ska man väl inte klandra någon av parterna. Alla tar sig över sina hinder på olika sätt, och det är inte heller alltid man har en förklaring till varför man beter sig på ett visst sätt. Hjärnan fungerar visst lite som den vill, medans hjärtat bara pumpar blod så att du ska överleva och ta dig igenom skiten.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Du är så vis, barnet mitt
Trackback
