It's over, man, it's over
Då vart allt över. Felicia flyttar ut. Imorgon. Det är slut med Kristian.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag trodde det var jag och Felicia mot världen, hon och jag. Vi två, vi som klarar allt.
Och Kristian. Jag tycker om den människan så jävla mycket, men i slutändan är detta det bästa. Jag vet det så väl, men det gör så jävla ont. Han kan inte ge mig det jag vill ha, han gör mig besviken om och om igen. Jag vet att han inte gör det med mening, men jag kan inte ha det så. Och förr eller senare hade det tagit slut ändå eftersom båda ska härifrån på olika håll. Men det känns helt för jävligt. Jag kommer sakna honom, hans röst, hans ögon, hans alltid så varma kropp, hans pussar. Allt. Aldrig mer film, aldrig mer south park, aldrig mer guitarr hero, aldrig mer hans visa ord, aldrig mer hoffmann, aldrig mer fiska, aldrig mer Kristian, Anton och Kennie. Fy fan vad jag inte vill detta. Jag vill verkligen inte.
Allt är bara fel. Jobb. Felicia. Kristian. Allt som betyder något. Jag orkar inte detta. Jag förstår inte hur jag ska kunna ta mig igenom detta. Jag fattar inte hur det kan komma något som helst bra ur detta. Det finns inget hopp. Allt är bara försvunnet. Jag litar inte på mig själv längre.
Jag vill verkligen inte detta, och jag kan inte sluta gråta. Jag kan inte sluta tänka på allt jag hade kunnat göra så mycket bättre. Han förtjänade så mycket mer av mig. Han var värd så jävla mycket mer.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag trodde det var jag och Felicia mot världen, hon och jag. Vi två, vi som klarar allt.
Och Kristian. Jag tycker om den människan så jävla mycket, men i slutändan är detta det bästa. Jag vet det så väl, men det gör så jävla ont. Han kan inte ge mig det jag vill ha, han gör mig besviken om och om igen. Jag vet att han inte gör det med mening, men jag kan inte ha det så. Och förr eller senare hade det tagit slut ändå eftersom båda ska härifrån på olika håll. Men det känns helt för jävligt. Jag kommer sakna honom, hans röst, hans ögon, hans alltid så varma kropp, hans pussar. Allt. Aldrig mer film, aldrig mer south park, aldrig mer guitarr hero, aldrig mer hans visa ord, aldrig mer hoffmann, aldrig mer fiska, aldrig mer Kristian, Anton och Kennie. Fy fan vad jag inte vill detta. Jag vill verkligen inte.
Allt är bara fel. Jobb. Felicia. Kristian. Allt som betyder något. Jag orkar inte detta. Jag förstår inte hur jag ska kunna ta mig igenom detta. Jag fattar inte hur det kan komma något som helst bra ur detta. Det finns inget hopp. Allt är bara försvunnet. Jag litar inte på mig själv längre.
Jag vill verkligen inte detta, och jag kan inte sluta gråta. Jag kan inte sluta tänka på allt jag hade kunnat göra så mycket bättre. Han förtjänade så mycket mer av mig. Han var värd så jävla mycket mer.
Kommentarer
Trackback
