My heart belongs to me♥

Jag känner mig egoistisk. Jag tänker bara på mig själv och mina sorger just nu, belastar alla med mina problem och förväntar mig att de ska finnas där för mig. Men vad har jag egentligen gjort för att förtjäna att ha de där?
Jag slänger en massa skit i ansiktet på dom, gråter som om det inte finns någon morgondag, förväntar mig att de ska pigga upp mig, ge mig råd, berätta för mig vilken skitstövel Kristian verkligen är. Fast egentligen tycker jag inte att han är någon skitstövel. Jag blir sur när dom säger att han inte är värd mig. Det är han visst det, och mycket mer. Jag blir sur när dom säger att han inte är värd att gråta över. Det är han visst det, jag förlorade en jävligt fin pojkvän och en jävla bra vän.
Men jag blir också sur när dom inte orkar ha hela sin uppmärksamhet riktad mot mig längre, utan börjar prata om något annat istället. Jag vill att vi ska prata om mig. Om Kristian. Jag vill att vi ska reflektera de händelser som hänt de senaste veckorna. Spekulera. Argumentera. Fram och tillbaka, om och om igen. Men folk börjar bli trötta på mig. Jag vill inte det, jag är ju fortfarande ledsen?

Hör ni så egoistisk och självupptagen jag är? Jag skiter i det just nu. Jag är ledsen, och det är synd om mig. Jag gråter 70% av alla min vakna tid. Fast det börjar kännas lite bättre idag. Jag har hittat en plats där jag känner mig trygg; på en bänk utanför mitt hus. Då är jag inte inne längre, och då behöver jag inte tänka på det lika mycket. Det är skönt att sitta ute, titta på folk, tänka på när man var liten, tänka på framtiden.
Han har kommit förbi där ett par gånger, och förmodligen tror han väl att jag kollat upp hans arbetstider så att jag sätter mig där när han ska till jobbet. Bara för att få en liten skymt av honom. Men så är det inte, även om det faktiskt känns bra när han kommer förbi där. Så jag får se honom. Det behöver inte sägas något. Jag vill liksom bara vet a att han lever, inte för att det skulle finnas en anledning till att han var död, men... Det känns bra att se honom. Men som sagt, det är inte därför jag sitter där. Igår satt jag där i 8 timmar.

Jag vill inte att allt ska sluta här. På något jävla vänster har mitt liv mer eller mindre kretsat runt dessa män de senaste halvåret. Kristian, Anton och Kennie. Jag vill inte att det ska vara över. Jag vill att allt ska bli som det var innan vi blev tillsammans. Då mådde jag bra. Vi kunde umgås kravlöst. Jag kunde tycka om honom, utan atthela tiden känna mig tvingad att visa det. Även fast jag mer än gärna gjorde det när vi väl var tillsammans. Men det var skönt på något vis, att allt var kravlöst. Det fanns inga krav eller regler. Allt bara var.
Men har jag förlorat allt nu? Jag vill inte det. Även om jag tycker om Krsitian så mycket mer än som vän, så vill jag inte förlora den otroligt fina vän jag faktiskt fick under det första halvåret. Han var en sån typisk människa som man kunde sitta och inte behöva säga ett ord till utan att det kändes konstigt. Antingen var han själv tyst eller så skötte han snacket. Det kändes bra. Det var helt okej. Man kunde berätta saker för honom. Han är klok. Inte för att jag så ofta faktiskt berättade saker för honom, men det kändes tryggt att jag kunde göra det ifall jag ville.

Jag antar att det är dags att lägga detta bakom sig. Även fast jag verkligen inte vill. Men jag måste, för i slutändan så är han inte bra för mg. Men det känns verkligen helt knäppt om allt bara ska sluta här. Att jag ska fortsätta mitt liv utan att få veta vad som händer i hans. Jag vill fortfarande vara en del av hans liv.