Kärlek
Jag vet inte om jag har skrivit om detta förut, men jag känner ändå att jag i så fall vill ta upp det igen.
För ett tag sen, kan inte komma ihåg när det var, satt jag och Felicia och hade en diskussion om kärlek. Då hävdade jag bestämt att det inte fanns, att det var en ren inbillning. Hur kan man springa runt och ha "fjärilar" i magen? Hur kan det pirra i magen när man ser en annan människa, för känslornas skull? Det mest logiska för mig är att det pirrar i magen för att man är attraherad av människan man ser på. Någonting med denne människas utseende och kroppspråk får en att vilja krama/pussa/ dra med han till sängen.
Man har någon form av känslor för alla människor man känner. Alla människor är olika, och man har olika känslor till alla. Jag kan säga så här, om kärlek faktiskt finns, så känner jag kärlek till min bästa vän, min mamma, andra familjemedlemmar och vänner. Men jag kan ju inte gå runt och säga att jag är kär i dessa? Låt oss säga att det finns olika former av kärlek, vad är då skillnaden, egentligen? Är det bara den här attraktionen?
Jag menar, jag har valt min bästa vän för att jag tycker om hennes personlighet, hennes bra sidor och jag kan stå ut med hennes dåliga sidor. Om en kille skulle ha samma egenskaper som min bästa vän, varför är jag då helt enkelt inte "kär" i henne istället för honom? Min slutsats blir då återigen; ett kärleksförhållande handlar egentligen bara om attraktion. Samtidigt skulle jag aldrig kunna ha ett förhållande med en kille som endast på grund av att jag dras till hans utseende och tycker om han som.. vän? Det måste till någonting mer, men jag kan inte för mitt liv komma på vad det kan vara. Jag antar att jag inte vet för att jag aldrig har känt det. Och jag vet heller inte om jag vill veta hur det känns. Alla som är kära tycks byta personlighet och, enligt min mening, förlöjliga sig själva. De skämmer ut sig helt enkelt. De är töntiga. Jag vill inte bli så? Jag vill inte springa runt och fåna och gulligulla mig?
Jag vet att detta inlägg inte är till någon nytta för er, jag diskuterar bara med mig själv egentligen. Försöker liksom bli klokare på människans beteende och utveckling. Jag kanske skulle bli filosof? Haha!
Hade kunnat utveckla detta ännu mer, men jag har inte tid.
Idag har jag och Felicia vart på banken och betalt en massa räkningar och skit, sen vart vi och drack kaffe på Lille. Alldeles strax ska jag gå ner till jobbet och hämta Linéa som jag ska passa idag! Mysdag =)
Kom på att det kanske var ett tag sedan jag la in en vettig bild här. Denna är från förra fredagen, och är egentligen inte vettig alls, och jag ser likblek ut. Nåväl, jag bjuder på den.
För ett tag sen, kan inte komma ihåg när det var, satt jag och Felicia och hade en diskussion om kärlek. Då hävdade jag bestämt att det inte fanns, att det var en ren inbillning. Hur kan man springa runt och ha "fjärilar" i magen? Hur kan det pirra i magen när man ser en annan människa, för känslornas skull? Det mest logiska för mig är att det pirrar i magen för att man är attraherad av människan man ser på. Någonting med denne människas utseende och kroppspråk får en att vilja krama/pussa/ dra med han till sängen.
Man har någon form av känslor för alla människor man känner. Alla människor är olika, och man har olika känslor till alla. Jag kan säga så här, om kärlek faktiskt finns, så känner jag kärlek till min bästa vän, min mamma, andra familjemedlemmar och vänner. Men jag kan ju inte gå runt och säga att jag är kär i dessa? Låt oss säga att det finns olika former av kärlek, vad är då skillnaden, egentligen? Är det bara den här attraktionen?
Jag menar, jag har valt min bästa vän för att jag tycker om hennes personlighet, hennes bra sidor och jag kan stå ut med hennes dåliga sidor. Om en kille skulle ha samma egenskaper som min bästa vän, varför är jag då helt enkelt inte "kär" i henne istället för honom? Min slutsats blir då återigen; ett kärleksförhållande handlar egentligen bara om attraktion. Samtidigt skulle jag aldrig kunna ha ett förhållande med en kille som endast på grund av att jag dras till hans utseende och tycker om han som.. vän? Det måste till någonting mer, men jag kan inte för mitt liv komma på vad det kan vara. Jag antar att jag inte vet för att jag aldrig har känt det. Och jag vet heller inte om jag vill veta hur det känns. Alla som är kära tycks byta personlighet och, enligt min mening, förlöjliga sig själva. De skämmer ut sig helt enkelt. De är töntiga. Jag vill inte bli så? Jag vill inte springa runt och fåna och gulligulla mig?
Jag vet att detta inlägg inte är till någon nytta för er, jag diskuterar bara med mig själv egentligen. Försöker liksom bli klokare på människans beteende och utveckling. Jag kanske skulle bli filosof? Haha!
Hade kunnat utveckla detta ännu mer, men jag har inte tid.
Idag har jag och Felicia vart på banken och betalt en massa räkningar och skit, sen vart vi och drack kaffe på Lille. Alldeles strax ska jag gå ner till jobbet och hämta Linéa som jag ska passa idag! Mysdag =)
Kom på att det kanske var ett tag sedan jag la in en vettig bild här. Denna är från förra fredagen, och är egentligen inte vettig alls, och jag ser likblek ut. Nåväl, jag bjuder på den.
Kommentarer
Trackback
