My heart belongs to me♥

Jag funderar seriöst på att dra mig hem till Sverige för gott på grund av all skit jag ställt till med här. För jag har faktiskt ingen annan än mig själv att skylla. Och jag antar att jag förtjänar all denna bestraffning, men det börjar gå mig på nerverna. Det är då fan inte kul att bo ensam i en liten stad där man tycks vara hatad av de flesta, men som sagt, jag får skylla mig själv. En del av hela den här grejen med att flytta till Norge var bland annat att börja om och starta på nytt, men istället blir det om än ännu värre. Vad sjutton är det egentligen för fel på mitt sätt att tänka och bedöma situationer? Varför har inte jag fått något som helst tålamod? Jag måste verkligen börja tänka efter innan jag handlar, och det snart! Frågan är nu bara hur jag ska lösa hela den här jävla gröten... Detta gör bara att jag längtar hem till Sverige ännu mer, saknar alla där hemma ännu mer. Och det i sin tur resulterar i att dessa 15 dagar som är kvar innan jag åker kommer gå sjukt jävla långsamt...
Jag önskar bara att jag kunde spola tillbaka bandet 8 dagar, låtit bli att gå ut och dricka mig alldeles för full och gjort bort mig för all framtid. Jag har alltid föraktat människor som gjort det jag gjort, och jag trodde att jag skulle vara en av de sista människor på jorden som verkligen kunde göra det. Men här sitter jag nu i min ensamhet och vet inte vart jag ska gömma huvudet någonstans. Jag behöver någon som faktiskt älskar mig, som kan hålla om mig hårt och säga att allt löser sig till slut, och även om det inte gör det så älskar han/hon mig ändå. Men det finns det inte, i alla fall inte i Ålesund.