Vidrigt
Jag har jobbat färdigt på den vidriga jävla campingen nu. Jag är så glad att slippa stället, dock inte vissa jag har jobbat med, men jag är glad över att få slippa Lillan. Jag trodde faktiskt inte att det var äldre människor som mobbade yngre på jobben. Men nu vet jag, hemska jävla kärring, hade jag inte vetat bättre hade jag fan satt ett rejält skott i nacken på henne.
Så nu är jag alltså arbetslös, och jag har absolut ingen aning om vad jag vill göra. Möjligen att jag söker in på nåt universitet för att ta en magisterexamen i stadsvetenskap någon gång, men just nu känns det som att det ligger ganska långt bort. Jag orkar verkligen inte börja plugga nu igen. Jag har sökt säkert 50 jobb, men ingen behöver någonting nu. Säger de i alla fall.. Jag hade kunnat göra precis vad fan som helst för att få vilket jävla jobb som helst nu. Allt för att få pengar. Allt för att få flytta till lägenheten. Allt för att få vara för mig själv, för att få vara fri.
Det är weird alltihop. Jag har vart arbetslös i 4 dagar nu, och jag orkar inte gå hemma och glo längre. Det enda som håller mig till liv är OS.
En olycka kommer sällan ensam, är det inte så man brukar säga? Det stämmer verkligen.
Nu när all oro har satts igång för min framtid kommer allt annat samtidigt också. Allt det där som hände för 1½ år sen, saknaden av min morfar, hatet mot mitt utseende, hatet mot mat. Och resultatet av det är konstant hjärtklappning, återkommande öroninflammation och sömnbrist. Vilket sedan innebär att jag kommer att ligga och gråta i typ två-tre dagar i streck. Jag vet hur det går till, jag känner igen det så väl.
Men samtidigt måste jag försöka tro på att det blir bättre sen. För det blir det, det blir bättre sen...
Så nu är jag alltså arbetslös, och jag har absolut ingen aning om vad jag vill göra. Möjligen att jag söker in på nåt universitet för att ta en magisterexamen i stadsvetenskap någon gång, men just nu känns det som att det ligger ganska långt bort. Jag orkar verkligen inte börja plugga nu igen. Jag har sökt säkert 50 jobb, men ingen behöver någonting nu. Säger de i alla fall.. Jag hade kunnat göra precis vad fan som helst för att få vilket jävla jobb som helst nu. Allt för att få pengar. Allt för att få flytta till lägenheten. Allt för att få vara för mig själv, för att få vara fri.
Det är weird alltihop. Jag har vart arbetslös i 4 dagar nu, och jag orkar inte gå hemma och glo längre. Det enda som håller mig till liv är OS.
En olycka kommer sällan ensam, är det inte så man brukar säga? Det stämmer verkligen.
Nu när all oro har satts igång för min framtid kommer allt annat samtidigt också. Allt det där som hände för 1½ år sen, saknaden av min morfar, hatet mot mitt utseende, hatet mot mat. Och resultatet av det är konstant hjärtklappning, återkommande öroninflammation och sömnbrist. Vilket sedan innebär att jag kommer att ligga och gråta i typ två-tre dagar i streck. Jag vet hur det går till, jag känner igen det så väl.
Men samtidigt måste jag försöka tro på att det blir bättre sen. För det blir det, det blir bättre sen...
Kommentarer
Trackback
