Köpenhamn
Klockan 7 var de dags att stiga upp. klockan 11 var vi framme i Köpenhamn.
Hett som fan var de. Men vi hade skoj! Åkte en massa karuseller, drack öl och åt god mat. Eller ja, tycka va man vill om Mc Donalds..
Under en timmes tid var jag lite nere, märks att man börjar bli gammal och inte tål lika mkt längre.. hrm.. Men efter en 1000 mg panodil och lite öl gick det över igen.
Dags för slänggungan. Jag är inte så fasligt rädd för höjder så detta skulle väl inte vara några problem?
Upp i tvåmannastolen som hängde i tunna tunna kedjor. En liten metallbit skulle hålla fast oss, samt ett litet fjuttigt bälte. Och så bar de iväg. Nu skulle vi alltså 90 meter upp i luften och gunga som aldrig förr. Jovisst.. När vi va halvvägs upp fick jag panik.
Charlotte:
»Hallå va fan är detta? Jag vill ner, släpp ner mig!!
Emelie:
»Oj, shit! Vi är inte ens halvvägs upp!
Charlotte:
»Say what!? Vad fan är det jag har gett mig in på? MAMMA!! Varför stoppade du inte mig!? Hur fan kunde du låta mig åka hit och utsätta mig för sånt här? Jag kommer dö!!
Emelie:
»Nej, ta det lugnt.. titta inte ner bara..
Charlotte:
»Oh my goood.. nu böljar jag också.. vad fan är detta!? Släpp ner mig dåååå!!
Emelie:
»Men titta inte ner bara..
Charlotte:
»Håll käften, Emelie!! Var fan är Sverige? Jag vill hem! Mamma, jag lever! Mamma, jag kommer överleva detta, jag kommer inte dö, jag kommer INTE dö!! Åååh herregud.. Släpp ner mig!!
Emelie:
»Vi är på väg ner nu..
Charlotte:
»Tyst sa jag!! Prata inte med mig! Åh tack gode gud! Marken närmar sig.. titta inte ner.. Mamma jag vill hem!
Emelie:
»Nere!!
Charlotte:
»TACK GODE GUD!! Jag lever!!
Etta aldrig mer åka den iaf! Jag har nog aldrig tidigare, och kommer nog inte inom snar framtid, uppleva en sådan dödsångest som jag kände då. Det var bland det värsta jag har vart med om!
Annars var dagen lyckad. Tack så mkt kära damer :D
Hett som fan var de. Men vi hade skoj! Åkte en massa karuseller, drack öl och åt god mat. Eller ja, tycka va man vill om Mc Donalds..
Under en timmes tid var jag lite nere, märks att man börjar bli gammal och inte tål lika mkt längre.. hrm.. Men efter en 1000 mg panodil och lite öl gick det över igen.
Dags för slänggungan. Jag är inte så fasligt rädd för höjder så detta skulle väl inte vara några problem?
Upp i tvåmannastolen som hängde i tunna tunna kedjor. En liten metallbit skulle hålla fast oss, samt ett litet fjuttigt bälte. Och så bar de iväg. Nu skulle vi alltså 90 meter upp i luften och gunga som aldrig förr. Jovisst.. När vi va halvvägs upp fick jag panik.
Charlotte:
»Hallå va fan är detta? Jag vill ner, släpp ner mig!!
Emelie:
»Oj, shit! Vi är inte ens halvvägs upp!
Charlotte:
»Say what!? Vad fan är det jag har gett mig in på? MAMMA!! Varför stoppade du inte mig!? Hur fan kunde du låta mig åka hit och utsätta mig för sånt här? Jag kommer dö!!
Emelie:
»Nej, ta det lugnt.. titta inte ner bara..
Charlotte:
»Oh my goood.. nu böljar jag också.. vad fan är detta!? Släpp ner mig dåååå!!
Emelie:
»Men titta inte ner bara..
Charlotte:
»Håll käften, Emelie!! Var fan är Sverige? Jag vill hem! Mamma, jag lever! Mamma, jag kommer överleva detta, jag kommer inte dö, jag kommer INTE dö!! Åååh herregud.. Släpp ner mig!!
Emelie:
»Vi är på väg ner nu..
Charlotte:
»Tyst sa jag!! Prata inte med mig! Åh tack gode gud! Marken närmar sig.. titta inte ner.. Mamma jag vill hem!
Emelie:
»Nere!!
Charlotte:
»TACK GODE GUD!! Jag lever!!
Etta aldrig mer åka den iaf! Jag har nog aldrig tidigare, och kommer nog inte inom snar framtid, uppleva en sådan dödsångest som jag kände då. Det var bland det värsta jag har vart med om!
Annars var dagen lyckad. Tack så mkt kära damer :D
Kommentarer
Trackback
